Senaste inläggen
Hon insåg att djuren behövde hjälp, om de skulle överleva vintern.
Hon började nu mata djuren och samtidigt studera dem och deras vanor, i första hand hjortarna. Hon berättar i boken ”The Hidden Life of Deer” om sina studier. Hon upptäcker att djuren är individer i olika familjer som hon namnger, Alfa, Beta och så vidare. De har en sträng hierarki. Hon ser ett ovanligt vackert djur som hon kallar ”prinsessan”. Det är ett djur med auktoritet, de andra börjar inte äta förrän hon är klar och medlemmar av en lägre stående familj vågar inte ens äta så länge hon finns på utfordringsplatsen. Hon behöver bara stirra på ett främmande djur som uppfattas som inkräktare, så ger detta djur sig av eller avvaktar.
Alltnog, Marshall Thomas matar djuren med dels ekollon, dels majs. Hoppsan, säger nu den kritiske djurkännaren. Att mata djur i det vilda är väl mot naturen? Överlever djuren inte så är det inget att göra åt den saken. Hjälper man dem med mat kommer de att bli för många i förhållande till den mängd föda som kan uppbringas i området. Författaren säger som svar, att när man hör experter mena att naturen bör ha sin gång, då förstår man att de inte sett ett rådjur döende av svält. Djuren behövde hennes majs för att bygga upp det fettlager som skulle göra det möjligt för dem att inte hungra och frysa ihjäl. Denna vinter var värre än vanligt, påpekar hon.
Författaren visar hur skickliga de här djuren är, i sin kamp för överlevnad. En del av deras färdigheter är givetvis medfödda, andra är överförda från de äldre, och det är därför som det är så tanklöst och okänsligt att skjuta ett äldre djur. När de går i flock, ser de till att de yngre går först, av just den anledningen att det äldre manliga djurets erfarenhet är så väsentlig, ja avgörande för liv eller död.
Det gäller att kunna gömma sig för jägaren och för andra djur, borra ned sig bland löv och kvistar, att minska andningsfrekvensen. Och förflytta sig ska man göra på natten och undvika öppna slätter. Man ska gå med andra djur och inte ensam och undvika att jägaren ser ens spår i snön. Hur? Jo djuren går tillbaka i sina egna spår och därtill i cirklar. De vet till och med när jaktsäsongen börjar och när den slutar. I första hand handlar boken om hjortar, men författaren har också tumme med andra djur, till exempel björnen – som i följande märkliga historia.
En dag när hon står i köket hör hon ett ljud från vägen, en smäll. Det är en björn som blivit påkörd av en lastbil. Björnen lyckas lufsa iväg till ett busksnår. Så dyker det upp en polisbil med två män. En av dem lossar sitt pistolhölster, björnen ska skjutas, den är skadad och kan vara farlig. Marshall Thomas ber dem att inte skjuta djuret. Polisen säger till henne att ge sig av hem. ”Jag ä r hemma”, påpekar hon.” Det är inte er björn”, säger en av poliserna, ”nej men det är min mark”, svarar hon ”och ni behöver en search warrant, ett tillstånd, för att beträda den”. De två poliserna finner för gott att ge sig av. Det har också björnen lyckats göra. Marshall Thomas letar men finner honom inte. Däremot ser hon honom tre år senare, linkande med ett skadat högerben genom skogen.
Men det är nog litet av taktik från hennes sida; det gör det lättare att framstå som handlingskraftig.
Kritiken från oppositionen och från pressen är stark. Men faktum är att det är hon som har initiativet - hon lyckas faktiskt ange takten för både en opposition som ger ett gnälligt intryck och en borgerlig press som stryker all slags populism medhårs. Igår presenterades således ett åtgärdsprogram för att få fason på underskotten. Det goda med det är att landstingsledningen verkligen anstränger sig att snabbt få rätsida på problemen. Hade man varit långsammare hade oppositionen givetvis klagat på det, men nu klagar de på snabbheten istället.
Det negativa i förslagen är förstås att de utan tvekan kommer att göra sjukvård dyrare för gemene man (patientavgifter ska höjas), samtidigt som minskningen av personalkostnader tyvärr kommer att göra det tuffare för dem som jobbar i verksamheten och det även om inga fast anställda måste gå. När landstingsdirektören därför hoppas att åtgärderna inte ska drabba någon så är det inte bara naivt sagt - det är nästan förolämpande. Ingen ska inbilla oss att de här åtstramningarna gör livet lättare vare sig för anställda eller patienter.
I Ludvika lär nog ilskan blomma ut. Där skärs det i sjukhusverksamheten. Men jag har skrivit det förut och skriver det igen, att på sikt är det ohållbart - och heller inte medicinskt motiverat - att det finns så många sjukhus i Dalarna.
Hur realistiskt åtgärdspaketet är vet ingen. Jag tycker ändå att Inga-Lill Persson ska ha en eloge för att hon sannerligen inte står handfallen inför problemen.
En sak övergår dock mitt förstånd: varför är tanken på en mindre skattehöjning så tabubelagd? Jag har inte tillgång till något exakt underlag i skrivande stund, men man kan nog säga att en skattehöjning på 50 öre borde ge runt ett par hundra miljoner i ökade skatteintäkter till landstinget. Och här finns ju egentligen utrymme för kompromisser: Låt också en mindre skattehöjning på åtminstone några tioöringar ingå i det här krispaketet! Det skulle minska paniken.
Det vill man utbrista, apropå att ett skäl till nya mediepolitiska förslag uppges vara ökad (borgerlig) ägarkoncentration av medierna.
Det är ingen risk för att S ska satsa på egna medier för att motverka det borgerliga medieägarövertaget. Partiet har efter två valförluster gott om hål att lägga pengar i. Det minskade statliga partistödet, som står för majoriteten av partiernas finansiering, har för S del minskat med 170 miljoner kronor sedan 2006. Partiet anser sig då inte ha råd att lägga resurser på gammelmedier som S-tidningar. En idé om en S-tidning på nätet finns dock. Men den lär inte bli så självständig.
Här finns en orsak till att S har problem på medieområdet. Partiet tenderar att anse att egna medier ska föra ut egna partilinjen. Men sådana medier blir förutsägbara och tråkiga.
De många medier som har borgerliga åsikter har ofta, men inte alltid, större självständighet mot närstående intressen som äger dem, partier såväl som medieföretag med borgerliga stadgar. Dessa borgerliga medier drar ändå mer eller mindre åt borgerligt håll, även om de inte pläderar exakt för borgerliga partiers partilinjer.
De borgerliga krafterna har det också lättare att driva medier än vad det är för intressen (parti, fack) med vänsterförtecken. Ett medieföretag är ju verksamt på en marknad där ofta reklam är viktigaste intäktskällan. Att driva delvis reklamfinansierade företag med vinstsyfte och plädera för stort utrymme för marknadskrafterna bildar en sammanhängande logik.
Samtidigt har de många borgerliga medierna gynnat borgerligheten. Borgerligheten får stort utrymme och omfattande spridning för idéer och förslag via de medierna.
S och LO hade länge en alternativ kanal vid sidan av medierna i sin stora, starka rörelse. Men den har sett kraftfullare dagar än de som är i dag. Arbetarrörelsen har det inte lätt. Inte heller på medieområdet.
Och visst, det är den – i den meningen, alltså, att det handlar om ett återvändande till synen på politiken som instrumentet för samhällsbygge – och samhällsbygge handlar om något mer än det utbyte av varor och tjänster med hjälp av prismekanismen, som marknaden kan svara för.
Det är socialdemokratins gamla insikt: individens möjligheter, individens rörelsefrihet, bestäms av hur det omgivande samhället ser ut. Samhället skapar förutsättningar eller sätter gränser. Finns det ingen barnomsorg, eller kostar den för mycket, minskar kvinnors frihet i arbetslivet (för jodå, det är fortfarande kvinnor det handlar om). Är det brist på bostäder kan ungdomar inte välja att flytta hemifrån. Om busstrafiken ställs in för att snöröjningen inte fungerar så kommer folk inte till jobbet – hur individualistisk man än anser sig vara.
Individuell frihet är beroende av ett stort antal faktorer i samhället, som den enskilde inte ensam rår över – men som vi kan skapa gemensamt, genom politiken. Att kriskommissionen sätter ner foten i den frågan och vill göra slut på de senaste decenniernas litet vilsna irrande i en marknadsideologi som förnekar, eller inte förstår, samhällets och samhällets intresset roll innebär alltså en välkommen förnyelse.
Jag finner det dessutom litet intressant att kriskommissionen består av, i politiska sammanhang, yngre personer (i åldrarna mellan 28 och 40 år). Det är alltså personer som i huvudsak – i flera fall hela – sin politiskt aktiva tid under den period som kännetecknats av marknadstänkande och marknadsreformer.
Men som alltså inte verkar särskilt imponerade av de samhällsförändringar som följt på detta. Utan ser det som nödvändigt att återupprätta ett politiskt och demokratiskt inflytande över utvecklingen.
Moderaterna har rört sig i liberal riktning sedan 70-talet, från den konservatism som förr var partiets ideologi. Med lanseringen av Nya Moderaterna ligger partiet mer i mitten och en del klassar det som socialliberalt. Den beteckningen har ofta använts på Folkpartiet och Centerpartiet. En del bedömer att Kristdemokraterna, när partiet övergett en del värdekonservativa positioner, närmat sig socialliberala hållningar. Detta i alla fall i vissa frågor och den tid partiet varit i alliansen.
Med tanke på denna liberala prägel på regeringspartierna är deras agerande i frågorna runt arbetslöshets- och sjukförsäkringarna underliga. Utifrån den ideologi, liberalismen, som de har drag av ska individen och dess väl sättas i centrum. Byråkratiska, statliga system som sjukförsäkringen är inte det som i första hand ska värnas om man är liberal, så vitt man kan uttolka Locke, Mill, Bentham och andra liberala tänkare.
Det är individen och hennes okränkbarhet samt fri- och rättigheter av typen yttrandefrihet, föreningsfrihet, likhet inför lagen med mera som är centralt. Och i den uppgraderade formen av liberalism, socialliberalismen, ingår att individen ska ha en rad förutsättningar tillgängliga för ett bra liv, som god skolutbildning, sjukvård, grundpension med mera. Hur omfattande dessa ska vara, samt finansieringen via skatter, kan diskuteras. I ett modernt välfärdssamhälle, som de västeuropeiska, är de på en hög nivå där sådant som barnbidrag, billiga läkemedel och nästintill fri sjukvård ingår. I t ex USA är sådant inte givet.
I Sverige har det de senaste årtiondena varit självklart med en sjukförsäkring där man får ersättning från ett offentligt finansierat system så länge man är sjuk. Den sjuka personen, oavsett om den har hjärtsjukdom, cancer eller psykisk sjukdom, ska ha rätt till ersättning så länge sjukdomen drabbar individen. Detta för att personen ska kunna klara sitt uppehälle med betalning av de utgifter som ett normalt hushåll har gällande mat, kläder, bostadskostnader med mera. Målet är ju att den sjuka ska bli frisk, även om det kan ta en tid som ibland är längre än ett år.
Det är i ljuset av detta som den borgerliga regeringens förändringar av arbetslöshets- och sjukförsäkringarna är konstiga. Omgörningarna tar nämligen inte hänsyn till individen, dess unika situation med en viss sjukdom (i sjukförsäkringens fall). Utifrån socialliberala principer är det ju lätt att argumentera för att en sjuk person ska få vara sjuk med rimlig ersättning, så att de kostnader ett normalt liv för med sig kan betalas. Och detta ska individen kunna vara även om sjukdomen varar längre än ett år. En långvarig cancer eller en hjärtåkomma kan dra ut på tiden, men så småningom blir den sjuke förhoppningsvis frisk. Då är personen kapabel att träda in på arbetsmarknaden, i tidigare arbetet eller på annat sätt.
Sveriges Kristna Råd gör därför rätt som överväger att agera, likt de gjorde för asylsökande för sex år sedan. De har sett effekterna av de hårda reglerna som alliansregeringen infört i sjukförsäkringen, att man som sjuk inte får ersättning efter en viss tid fast man är sjuk.
De reglerna har nu drivit många i kyrkans armar. Detta för att få pengar för att klara sitt uppehälle när de stängs av från de system som borde försörja dem så länge de är i en utsatt position som sjuk.
Kyrkornas agerande är inte politiskt, utan humanitärt och medmänskligt. Frågan är om de borgerliga partiernas agerande på detta område, med dessa effekter av sjukförsäkringens regler, kan klassas som en del av en socialliberal politik.
Man kan konstatera att den socialliberala regeringen inte för en socialliberal politik på detta område. De tar ju inte hänsyn till individerna. Det är bra att de kristna och deras råd gör det.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
||||
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
13 |
|||
14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
19 |
20 |
|||
21 |
22 |
23 |
24 |
25 | 26 |
27 |
|||
28 |
|||||||||
|